Nostalgi: Wonderful Lady

Jag fick ett nostalgi-ögonblick idag och kom tänka på min underbara ponny Wonderful Lady. Lady var min allra första egna häst och jag kunde inte vara en lyckligare fjortonåring!

Hon var bara tre år när jag köpte henne, så jag fick utbilda henne själv – vilket alltid har varit det som jag älskar mest med ridning.

Hon var (är) en fantastisk hopphäst (OK – hopponny) som hoppade allt som jag styrde på – oavsett hur hindret såg ut, eller hur högt det var. Det blev minst rosett på varje tävling!

Efter mycket arbete så blev hon riktigt fin i dressyren också. När jag (tyvärr) sålde henne som sexåring så var hon väldigt mjuk, följsam, elastisk och reglerbar. Vi kunde till och med göra halvbra galoppiruetter!

Jag saknar henne jättemycket och önskar att jag inte hade behövt sälja henne.

image

Minnen från hästryggen

Hittade några bilder som jag hade tagit när jag var ute och red Alice i skogen. Jag saknar tiden då jag kunde hålla igång henne ordentligt och kunde rida ut och bara njuta utan att hon gjorde något som helst ”dumt”.

Nu kan jag inte jobba henne tillräckligt hårt för att hon ska fungera väl att rida ut på istället för som det är nu: risken för urballning är mycket stor. Jag rider därför inte ut alls just nu för både min och hennes säkerhet.

Lyckat ridpass på Dingo

Idag så tränade jag på det som vi gjorde på lektionen i söndags och det gick riktigt bra. Lite protester när han inte förstod eller när han tyckte att det var lite för jobbigt, men det mesta hänger ju på mig så om jag red ordentligt och gav tydliga hjälper så trillade poletten ner och han var jätteduktig. Han gör verkligen sitt bästa och när han förstår så lär han sig jättefort. Jag ser fram emot vår utveckling tillsammans.

Dagens utrustning:
Stübben Tristan DL dressyrsadel med Claridge House stigläder, islandsstigbyglar (vet inte märke), Showmaster (tror jag) schabrak, Eskadron neoprenpad, HKM fårskinnspad, Action Horse sadelgjord, Lippo rumpvärmare i teddy och under den finns en gelsits (vet inte märke).
Knight’s träns med Stübben tyglar och Jacson syntetbett.
Acryllindor (vet inte märke) med ullpaddar som jag inte minns märket på. Får se om jag kommer ihåg att kolla det tills nästa gång.

Ååååhhh vad jag saknar detta!

Åh, vad härligt detta ridpass var! Kallt, men helt klart värt det då Stumpan gick super. Saknar att kunna rida henne ”ordentligt”. Längtar tills vi har kommit igång mer och stärkt henne med sjukgymnastik. Då kommer jag förhoppningsvis att kunna ha henne som dressyrhäst samt fortsätta utvecklas inom akademisk ridkonst.

Någon hoppning blir det ju aldrig mer, men det gör inget. Jättetråkigt – riktigt ledsamt – men, bara att kunna rida henne överhuvudtaget är ju underbart!

Vila i frid ~ Rosie

Idag är ingen rolig dag… Idag är en hemsk dag… Idag fick vi ta farväl av Alices halvsyster Cap Roszania. ”Rosie” var min syster Ninas uppfödning, hennes bebis, hennes ögonsten…

Rosie, Alice & deras mamma Sita (Cap Szantina)

Rosie var, precis som Alice och deras mamma ”Sita”, en snäll och mysig tös. Hon hade en fantastisk trav och hade kunnat gå långt inom dressyr eller kanske till och med dressyrkörning då hon var jättefin att köra!

Men, ödet ville annorlunda…

I tre av fyra hovar hade hon artrit, lösa benbitar i hovlederna/ledkapslarna samt en (eller var det till och med flera?) avsprängningsfraktur(er). Det fanns ingenting att göra mer än att befria henne från lidande…

Så fruktansvärt orättvist på ett ungt (9 år), fint och lovande sto med fantastisk stam (Rotspon – Cap Calando – Capitol I – Cor de la Bryère)…

Så otroligt hemskt för Nina… Hon förtjänar verkligen inte detta! Hon har inte gjort någonting annat än att ta väl hand om Rosie. Hon har gjort allting rätt från början till slut…

Rosie tillsammans med Ninas gamle trotjänare Baron Pride

Jag är så otroligt ledsen för din enorma förlust, Nina. Jag kommer att göra allting för att hjälpa dig igenom denna svåra tid. Du vet var jag finns… Jag älskar dig! ❤

Farväl för alltid, vackra, goa Rosie…